Vi tittar in i arkivet
 
Invigning av utställningen
"Olympiska sommarspel med deltagare från Örebro län"
Länsmuseet Örebro, tisdag 2012-06-12

 
ÖLIS hedersordförande Rolf Hallgren kallade fram Sven Hellin på uteverandan vid Rosengrens skafferi. En klingande fanfar på Svens silvertrumpet blev startsignalen till invigningen av utställningen, Olympiska sommarspel med deltagare från Örebro län

Den månghövdade publiken på gräsmattan under de väldiga, lummiga lindarna i parken välkomnades till invigningsceremonin av ordförande Bo Astvald. Media representerades på plats av såväl Sveriges Radio, SVT som Nerikes Allehanda. Utställningen som presenterar idrottsmän och kvinnor från Örebro län som deltagit i olympiska sommarspel och paralympiska spel från 1896 till 2008. Totalt 63 idrottare vid 77 tillfällen i 113 starter. (Hämtat från Reinar Johanssons utmärkta, faktaspäckade sammanfattning som delades ut vid invigningen).

Bosse bjöd fram dagens invigningsvärd, Dixie Eriksson, till mikrofonen.

Dixie inledde på bästa Las Vegasshowmaner: "ÖLIS presenterar stolt…….." Dixie erinrade publiken om den enorma tidsrymd och tradition som de olympiska spelen representerar. En flertusenårig tradition som återuppstod 1896, tack vare Pierre Coubertins engagemang. Dixie menade att de hundraårsjubilerande spelen i Stockholm utgjorde en räddningsplanka för de därefter kommande spelen och hela den olympiska idén. Det blev en språngbräda för att överhuvudtaget göra det accepterat att tävla i idrott. Tävlingsidrotten i Sverige fick sitt startskott. Dramatiken - lusten - sorgen – glädjen, alla de element som idrotten innehåller fick sitt första fotfäste. Att det vid den tiden inte var allmänt accepterat med idrott, belyste Dixie med historien om Bertil Jansson, en Karroelev, som 1916 tog ett SM i kulstötning. När rektorn fick reda på vad han gjort skälldes Bertil ut och hans, numera okänt för dagens skolelever, sedebetyg sänktes till C.
 
Bland åhörarna framför Dixie fanns ett antal extra celebra gäster, nämligen deltagare i tidigare olympiska och paralympiska spel, och även kommande paralympiska spel 2012.
 
Den första av dessa som Dixie bjöd upp på scenen var, Karin Lindén. Karin deltog i sitt första OS, 1948 i London. "Det delades inte ut några medaljer till kvinnor, berättade Karin, vi fick bara äran." Dixie påminde om dåtidens syn på kvinnlig idrott med ett citat ur tidningen Allsport från 1952: "Sopa bort kvinnsen från idrottsarenorna", löd den idag smått obegripliga uppmaningen. Den tidens syn på kvinnors roll i idrotten avspeglades i Karins avslöjande från OS 1952 i Helsingfors där hon var med och vann guld i truppgymnastik. "Medaljen tog den manlige ledaren hand om", konstaterade hon. "Är det något som du är stolt över än idag att du fick vara med om," undrade Dixie. "Ja, att jag fick vara en av dem som löpte med facklan
vid invigningen av de Olympiska ryttarspelen i Stockholm, 1956", sa Karin. "Hur är ditt förhållande till idrotten idag, följer du med och vad är dina tankar om dagens idrottare", frågade Dixie. "Jag brukar tänka på hur mycket pengar som är inblandat i dagens idrott, och om någon gör en bra prestation undrar jag ibland vad den har ätit", svarade Karin.
 
"Kan vi få upp Lena-Marie Hagman på scenen", påbjöd Dixie. "Visst var du Karlslundare", frågade han Lena-Marie. "Nja, svarade hon, jag representerade ju ÖSA, men det stämmer att jag började min simkarriär i Karslund". "Jag kände det på mig….", sa Dixie, "vilka OS var du med i?" - "1988 i Söul och 1992 i Barcelona, det blev två guld, fyra silver och tre brons," svarade Lena-Marie. - "Det blev inget tredje OS i Atalanta för dig, varför?" undrade Dixie. "Det var inte roligt att träna längre, sju pass per vecka och därutöver helger med träningsläger. Jag pluggade också på Högskolan i Örebro och utbildade mig till arbetsterapeut". "Vad är din kontakt med idrotten idag och vilket minne är bäst", frågade Dixie. "Jag kommer att åka till London och vara med på invigningen den 29 augusti av de paralympiska spelen. Mina bästa minnen är då jag stod överst på prispallen och hörde nationalsången."
 

 
Ännu en olympisk simmare kallades upp till mikrofonen, Agneta Baron. "Du har väl också din simmarbakgrund i både KIF och ÖSA", undrade Dixie. "Det stämmer", sa Agneta, "men jag representerade ÖSA när jag deltog i OS i Moskva 1980 och 1984 i Los Angeles. Jag deltog i fyra finaler och fick ett silver i lagkapp. Det är ju kul att göra "pers", att sänka sitt personbästa är en prestation, men ingen minns en fjärdeplats", konstaterade Agneta. "Vilka är dina bästa minnen från OS som består idag", frågade Dixie. "De allra bästa minnena är just mötena med alla olika idrottare över alla gränser, till skillnad mot simmästerskapen då man endast träffade simmare. En episod har fastnat för evigt då jag vid OS i Moskva, mötte en amerikansk basketspelare som var minst 2,20 lång som gick och samtalade med den lille rorsmannen
i ett roddarlag, han var väl kanske endast 1,65. Den bilden representerar för mig den absoluta bekräftelsen att alla idrotter var representerade." - "Dina kontakter med idrotten idag och vad tycker du idrotten gett dig", frågade Dixie. "Jag är engagerad i styrelsen för Järfälla SS. Vi tränade mer på vår tid, det var mer fokus på kvantitet dåförtiden, tio simpass med ett bestämt antal kilometer per pass, plus tre styrkepass per vecka. Idrotten gav mig, och jag vill gärna dela med mig det till dagens ungdomar, gemenskap – disciplin – hänsyn – tycka om att träna. Kompisarna är väl det man saknar, men jag hade förmånen att få träffa 750 olympier på Stockholm Stadion i lördags den 9 juni. Alla var lika unga som när det begav sig!"
 
En blivande olympier var näste man på scenen, Emil Andersson. Emil skall delta i bordtennis i paralympiska spelen i London i år. "Hur har du kvalificerat dig till det", undrade Dixie. "Genom världsranking och kvaltävlingar", sa Emil. "Hur laddar du", frågade Dixie. "Det börjar i morgon och pågår hela sommaren", sa Emil. "Nå't som är speciellt viktigt i uppladdningen, och vad är du särskilt bra på", frågade Dixie. "Att jag har nå'n att spela mot", sa Emil till publikens förtjusta skratt. "Min styrka är att jag är bra på att läsa motståndaren, hur han skruvar t.ex., det brukar ge mig ett mentalt bra läge i matcherna. Jag har inte beställt datum för hemresebiljetten. Jag har tränat fysik, spänst och mycket pingis för att orka en hel turnering." - "Lycka till!" skickade Dixie och hela publiken med.
   
Anders Adamsson, OS-cyklist i Moskva 1980, deltagare i lagtempo och linjelopp, anmodades av Dixie att komma till mikrofonen. Anders berättade att de uteblivna medaljerna kanske inte var så tufft för honom och alla de andra 150-200 cyklister som deltar i ett linjelopp eller lagtempo, som för andra idrottare, som inte har så många andra stora tävlingar att ställa upp i under ett år. Många idrotter har ju endast vart fjärde år, med ett OS, att få visa upp sig och tävla om prispallen. Dixie tyckte att det kanske var att leva upp till den gamla devisen; "det är inte endast segrar som räknas, det gäller att kämpa väl." - "Kanske inte det precis", sa Anders, "men vår säsong fortsatte ju efter OS, det var ju värre för roddaren som hade en dålig dag, sedan var ju hans säsong slut. Men det belyser också det svåra i de krav alla elitidrottare ställs inför, att prestera bra när det behövs som bäst". Numera fylls Anders dagar med rektorsjobbet på Tullängsskolan och expertkommenterandet på Eurosports cykelsändningar.
 
Länets OS-drottning, Agneta Andersson, 5 OS med 3 Guld, 2 Silver och 2 Brons, avslutade kavalkaden av olympier på scen. Dixie undrade hur det var att tävla och vinna OS-guld i par med någon, Susann Gunnarsson, som inte gillade varandra. "Ni rodde ju ändå hem ett guld!" konstaterade Dixie. "Nä", sa Agneta till åhörarnas jubel, "vi paddlade! Vi var två oerhört målmedvetna tjejer med mycket starka viljor, det var inte så konstigt om det skar sig i relationen ibland, men vi ville verkligen vinna båda två." - "Du har ju också blivit förevigad i brons som staty hemma i Karlskoga", sa Dixie, "en stor ära." - "Jag är mycket stolt över det", sa Agneta,
 "jag vet vilken bild som konstnären, en norska, Unni Brekkes, har använt som inspiration till statyn och jag minns precis hur det kändes i det ögonblicket när bilden togs, det är mycket bra gjort att få med det i en bronsstaty." – "Energin du utstrålar, med muskler senor och allt, är förevigad i brons för alla som i framtiden vill se hur en olympisk hjälte ser ut", avtackade Dixie kanotikonen Agneta.
 
En silverklingande fanfar från Sven Hellins trumpet förkunnade att nu var utställningen invigd. Agneta Andersson bekräftade det med de vederbörliga orden: "Härmed är utställningen om Örebro Läns olympier invigd". Ett knallskott och en kram till Dixie från OS-drottningen avslutade invigningsceremonin.

Mingel med cider och snacks följde i utställningslokaliteterna. Rundvandringen i den mycket uppskattade utställningen utlöste hörbarligen många berömmande kommentarer av de mycket välordnade montrarna med sina historiska minnesmärken och presentationer. Utställningen är sammanställd på ett mycket förtjänstfullt sätt av museiutskottet med Reinar Johansson, Ulf Magnusson, Gunnar Hagsten, Lasse Segelberg, Göran Gillberg och Peter Lindahl .

/Rolf Lundin
 

 Fler bilder från invigningen.


Publikbild

OS-deltagare

OS-deltagare
     

Publikbild

Publikbild

Publikbild
     

Publikbild

OS-deltagare
   

Guldmedaljerade olympier

Publikbild

Agneta Andersson intervjuas av TV-reporter/filmare