Minnesord Rolf Lundin

 


Foto: Anders Stenberg


Målvakten, körsångaren, berättaren, medmänniskan Rolf "Ludde" Lundin finns inte mer. Det känns nästan osannolikt. Få människor jag träffat i mitt liv har ägt hans direktverkande varma livfullhet, temperament, ärlighet och moraliska resning.

Våra vägar möttes i ungdomen i BK Forward där vi spelade fotboll ihop ett tag. Då var Västerklubben fortfarande en kvartersklubb med bollbohemer, egensinniga lirare och skyttekungar på planen och krumeluriga Västerprofiler i supporterskaran. Inte alltid exemplariska. En mix som skapade en säregen klubbkultur med glimten i ögat och sälta i kommentarerna.

Tyvärr fick jag aldrig chansen att se honom i aktion i handbollsmålet. En sport där han representerade många klubbar och kom att samla stoff om dåtidens handbollslegendarer i Örebro.

Rolf gjorde ett bestående intryck på mig inte bara för sitt målvaktsspel utan också för sin totala ärlighet. Jag glömmer aldrig när han på en träning berättade om hur han snott en cykel för att cykla hem från en danskväll i Brunnsparken. Väl hemkommen drabbades han av ruelse, vände och cyklade tillbaka till brottsplatsen, återställde cykeln och gick hem.

Inte heller har jag glömt hans berättelse om sin lärarutbildning som han lade i träda. Enligt egen utsago hade han insett i närkontakt med den bistra klassrumsverkligheten att han med sitt heta temperament inte passade som lärare och därför tog sin mats ur skolan för gott. Han sadlade om och började en ny karriär inom kooperationens detaljhandel.

Sedan skildes våra liv åt. Men så årtionden senare hörde Rolf av sig och stöttade mig som journalist, när jag haft oförsyntheten att reta upp Svenska Fotbollförbundets höjdare. Jag gladde mig åt hans uppmuntran och den återupptagna kontakten.

Under de senaste decennierna har vi samarbetat i Örebro läns idrottshistoriska sällskap. Där var han drivande och hans personliga stilkonst firade triumfer på vår hemsida. Ludde ingick i aktivitetsutskottet, marknadsutskottet, fotogruppen samt hemsidegruppen. Nyligen utsågs han till hedersmedlem. Han lämnar ett stort tomrum efter sig.

Men vi hade också något av ett rullande seminarium i gång, där vi periodvis intensivt diskuterade skrivandet, berättandet och livet med ibland, som det heter i visan. Hans texter samlade jag i datormappen "il Narratore", berättaren. Lite skämtsamt men på fullt allvar. För "Ludde" var en boren berättare i tal och skrift, en språknjutare och han älskade att sjunga.

För två år sedan överraskade han mig genom att ge ut en bok på eget förlag: Kärlekens tid eller En resa i Östra & Västra Vintergatans galaxer 1948-2015 med ett urval texter han skrivit om sin uppväxt och vuxenblivande. Där berättar han ömt, humoristiskt och ibland andlöst livsberusat om uppväxten i Stjärnhusens vardagsgalaxer: om människorna, idrotten, skolan, kompisarna, tjejerna och musiken.

Han är ingen idylliker som väjer för existensens mörka sidor eller orättvisor. Men tiden hade en optimistisk klangbotten. Den svenska folkhemsdrömmen om ett gott liv för alla levde. Det vilar ett skirt lyckoskimmer över den lille klassresande "rödtottens" uppväxt på 50- och 60-talet med rinnande varmt och kallt vatten i de nya lägenheternas kranar. Det var stort.

Titeln och berättelsens ton djupnar och nuddar vid livsgåtan när han avslutar ett kapitel med första strofen ur Benny Anderssons och Ylva Eggehorns sång Kärlekens tid:
 
Rör vid mej nu.
Fyll mitt liv ända till bredden.
Jag som var ett barn då.
Söker min sång.
 
Rolf "Ludde" Lundins sång kommer att ljuda i oss tills vi själva slocknar ut. Våra tankar går till hustrun Tina och dottern Anna med familj. 

Dixie Ericson Ölis