Månadens profil - Karl-Erik Södergen

Örebro SK:s värvning av Askersunds bandystjärna, Karl-Erik Södergren, i mitten på 50-talet blev en verklig fullträff. ÖSK fick i ”Söder” en grovjobbare, en spelfördelare och en fruktad vänsterskytt. ”Söders” aviga klubbfattning och luriga skott var en mardröm för både motståndarförsvar och målvakter. De skruvade skotten kunde gå var som helst i målet. Han blev en nyckelspelare för ÖSK:s framgångsrika bandylag på 50-talet.

Svårfångad Askersundare
ÖSK fick dock jobb hårt för få ”Söder” att skriva på övergångspapper. Det skedde i elfte timmen. ”Söder” tvekade i det längsta. Vad skulle Askersundarna säga? Flera klubbar före ÖSK hade försökt locka över honom utan att lyckats. På den tiden var bandyspelarna bundna vid ett visst övergångsdatum. Åke Engvall ansvarade för värvningen. Han var nere i Askersund och fick en påskrift bara några timmar före tolvslaget. ”Söder” bodde och jobbade i Askersund under hela sitt liv. Han fick utstå många elaka kommentarer för sin övergång. ”Man lever bara en gång”, var Söders kommentar till övergången.

Fyra mål i SM-final
Askersunds bandystjärna hade hunnit fylla 30 när han skrev på för ÖSK, så det var verkligen på tiden för honom att få spela i ett lag som tillhörde landets toppskikt. Tillsammans med Gösta ”Stockis” Kihlgård bildade de en av landets farligaste vänstervingar. Förutom 14 landskamper blev höjdpunkten för ”Söder”, SM-finalen 1955 mot Edsbyn inför 27 000 tusen åskådare på Stockholms Stadion. ÖSK vann med 7-1, efter fyra mål av ”Söder” - två i varje halvlek. Han medverkade i ytterligare fyra SM-finaler.

Tuff träning utan tränare
”Vi hade ingen tränare, utan bara en lagledare när vi var som bäst i ÖSK. Alla var etablerade spelare som visste vad som gällde för att hålla sig på topp. Träningarna med småburar var som vilken match som helst. Ibland var träningsmatcherna nästa viktigare än seriematcherna. Vi hade delat upp i lag och det höll vi hårt på. Ingen ville byta lag om någon fattades i andra laget. Vi tränade upp snabbhet både i tanke och passningar. Och hårdheten. Det var hårda tag och ibland mycket grinigt. Alla ville vinna”, berättade ”Söder” för mig.

En självständig lirare
En av anledningarna till att ”Söder” snabbt etablerade sig i ÖSK och blev en nyckelfigur i laget var hela hans sätt att vara. Han var varken imponerad av stjärnspelare i det egna laget eller hos motståndare. Han förklarade hur han ville att bandy skulle spelas, sedan fick det vara vem det ville. ”Söders” självständighet fick ÖSK-ledningen pröva på vid några tillfällen. ”Söder” spelade ishockey för Hallsberg i trean samtidigt med sitt bandyspelande. ÖSK uppmanade honom att enbart satsa på bandyn, och sluta i Hallsberg. Men då kände inte ÖSK-ledningen sin duktige vänsterinner. Resultatet blev att han slutade med bandy! Men ÖSK fick tänka om. De övertalade honom att fortsätta med bandyn efter några skrala matcher. ”Ingen ska styra över var jag ska spela och vilka sporter jag ska ägna mej åt”, var ”Söders” kommentar. Vi pratades ofta vid. Han var inte särskilt road av nostalgi. Men han var vänlig. På senare år hann vi också med att spela fotboll och hockeybockey tillsammans i korplaget Jumbo. Men vi blev sällan Jumbo. ”Det är upp till dej om du vill skriva något om mitt bandyspelande”, sa han alltid till mej.

Mer intresserad av kompisar än bandy
Elektrikern Södergren berättade flera gånger för mej att han som ung inte var särskilt idrottsintresserad. Det var faktiskt tillfälligheter som gjorde att han började med bollsporterna. ”Skulle man träffa kompisar fick man gå ner till Alsen, en vik av Vättern, där alla spelade bandy. Och då blev det naturligt att även jag började spela. Jag började i IFK:s juniorlag 1938. Sedan 1941 var jag sedan bofast i IFK:s A-lag. Min första landskamp gjorde jag redan 1947”, upplyste han mej om.

Inte bara IFK och bandy
Fram till i början av 50-talet spelade ”Söder” för IFK. Laget skingrades och spelarna försvann till olika klubbar. ”Söder” valde att gå till Djurgården, där klubbkompisen Svante Eriksson fanns. ”De bästa spelarna försvann och jag ville inte i det läget heller stanna kvar i IFK”, förklarade ”Söder”. I tre år fick Djurgården dra nytta av IFK-arnas bandykunnande, innan de återvände till Askersund. Det blev ett år för ”Söder” i de gamla klubbfärgerna innan han valde ÖSK. ”Söder” ordnade ibland någon biljett till matcher han skulle spela, SM-finaler och landskamper. Minns att jag var med ”Söder” till Rocklunda i Västerås och en landskamp mot Sovjet 1959. Sverige förlorade med 8-2 men ”Söder” gjorde ändå ett av målen, så han behövde inte skämmas för den biljetten.

Lärde Björn spela fotboll
”Söder” avslutade sin bandykarriär i Askersund, först som spelare och sedan som tränare. Han var också en bra fotbollsspelare. Fram till 1950 spelade han för IFK, för att sedan fortsätta i Hallsberg i trean och fyran, tillsammans med blivande storstjärnan Björn Nordqvist. ”Det var jag som lärde honom allt”, skämtade ”Söder”, när fotbollslandslagets mittback kom på tal. Även i fotboll avslutade ”Söder” sin karriär i IFK, då i veteranlaget.
Karl-Erik Södergren avled 2003, 79 år gammal.

Ove Danielsson

Foto
ÖSK vann SM-finalen på Stadion år 1955 med 7-1 mot Edsbyn. Karl-Erik var bäst på plan och gjorde fyra mål.
Stående från vänster: Tage Magnusson, Olle Sääw, Ove Eidhagen, Sven-Åke ”Fisken” Erixon, Karl-Erik Södergren, Gösta ”Stockis” Kihlgård.
Knästående: Åke Petersson, Ivar Johansson, Gunnar Ring, Rune Berger och Sven Bergström.

Artikeln av Ove har tidigare varit införd i Idrottsarvet.

Ansökan om medlemskap här.