Wall of Fame - Torgny Mogren

Hälleforssonen Torgny Mogren var under åren runt 1990 en av världens mest framgångsrika skidåkare med ett OS- och fyra VM-guld. Men frågan är om inte hans andra raka VM-guld på femmilen "hemma" i Falun 1993 tar priset? - De två VM-gulden på femmilen är mina största framgångar och svåra att rangordna, tycker Torgny själv. - Men det är klart att VM-guldet på hemmaplan som kom i elfte timmen är ett av de starkaste minnena under min långa karriär, fortsätter han. - Hela VM i Falun hade varit tungt för oss svenskar. Inför det sista loppet stod vi helt utan medalj, vilket var ett riktigt fiasko. Då fick jag äntligen till det i den mest prestigefyllda sträckan av alla. När Torgny körde in på upploppet på Lugnets Skidstadion, gjorde den knappast skäl för sitt namn. - Stämningen var helt euforisk. Tiotusentals människor skrek rakt ut och hejade på mig fram till jag passerade mållinjen. Den känslan slår allt annat jag upplevt inom skidåkningen, även om mitt första VM-guld på 50 km 1991, då jag äntligen fick slå Gunde Svan i ett mästerskap, självklart också tillhör topparna. Vad är du mest stolt över? - Att jag lyckats med min dröm att bli världens bästa skidåkare. Och det i en tid när det fanns så många stora skidstjärnor. En av dem var ju skidkungen Gunde Svan, en annan klubbkamraten Thomas Wassberg i Åsarna. - Ja, det var tuff konkurrens i laget på den tiden och självklart sporrades jag av det. Jag kunde dessutom ta efter en del av deras träning som jag kände passade för att jag skulle bli bättre. Under uppväxten i Hällefors testade Torgny en massa olika idrotter. Så småningom blev det skidåkning för hela slanten. När han fyllt 16 flyttade han till Järpen för att gå på skidgymnasiet. Men han fortsatte att tävla för Hällefors SK. - Efter ett år blev det klubbyte. Jag hade fått mycket hjälp av Åsarnas ledare vid tävlingar under första året, så bytet till Åsarna blev naturligt. När SM avgjordes Ånnaboda 1986 tog Torgny tog en imponerande trippel. -Ja, det var stort att vinna alla tre distanserna och skriva in sig i historieböckerna. Nio individuella guld och nio i stafett blev ändå Torgnys SM-facit under karriären. Din styrka? - Det var tekniken och att jag kunde åka fort i uppförsbackarna. Svagheten var stakningen som jag aldrig blev riktigt vass i. Men när fristilen kom in i bilden så var jag väldigt stark på platta banor, där min förmåga att använda olika växlar för bästa fart var en styrka, även i uppförspartier. Så med den fria stilen blev jag en mer komplett skidåkare. Efter OS 1998 la Torgny tävlingsskidorna på hyllan. Då hade han en längre tid haft ryggproblem och dragits med köldastma/ansträningsastma. - Det var ett jobbigt beslut att ta. Viljan för hård träning och att tävla fanns kvar, men kroppen sa ifrån. Istället blev han en uppskattat expert hos Radiosporten. - Jag blev Assar Rönnlunds arvtagare 2003. Och jag fortsätter väl tills de ber mig sluta för att jag blivit gammal och gaggig, säger Torgny som fortfarande har kontakt med sina barndomstrakter. Ett fritidshus finns vid Saxhyttan, där han varvar ner och fyller på energidepåerna. 58-årige Mogren genomgick i mars förra året en omfattande hjärtoperation. – Idag mår jag ganska bra, men orkar inte så mycket. Man börjar bli gammal, det kan vara det också, tillägger han. HÅKAN BÅGENVIK Ansökan om medlemskap här. Örebro Läns Idrottshistoriska Sällskap

Wall of Fame - Jenni Asserholt

Jenni Asserholt var inte bara med om att skriva OS-historia. Hon har även utvecklat en hel idrott på damsidan. Jenni från Fanthyttan började spela hockey vid sex års ålder när hon hakade på storebror Janne till Guldsmedshytte SK. Där spelade hon länge med killar, något flicklag fanns inte. Hösten 2003 blev Jenni den tredje tjejen någonsin att spela i TV-pucken då hon blev uttagen i Örebro läns lag. Under några år kombinerades spel i moderklubben med spel i Örebros damlag där den unga backen var med om att bärga SM-brons 2006 efter att ha gjort mål i bronsmatchen mot Brynäs. Då hade Jenni några år tidigare genomgått behandling för astma symptom som orsakade andnöd. Känsligheten för kall luft, särskilt i kalla ishallar, fick hon brottas med genom hela karriären. Det hindrade inte Jenni från att göra en storslagen internationell resa med tre OS (det sista som lagkapten), tio VM och 235 landskamper. Men ännu viktigare är kanske att hon varit med och lyft den så starkt mansdominerade idrotten på damsidan. - Det finns nog några pionjärer innan min tid men absolut har det varit en resa där sporten utvecklats väldigt mycket under de åren som jag var aktiv, säger hon. Den sportsliga höjdpunkten i karriären var när Jenni och Damkronorna tog sig ända till OS-final i Turin 2006. Där blev det dock förlust med 4-1 mot Kanada. - Minns att jag var ganska sur efter OS-finalen eftersom vi hade "nos" på guldet fast vi inte var supernöjda med vår prestation. Då rankar Jenni semifinalen mot USA högre. Matchen skrev damhockeyhistoria. Damkronorna hämtade upp ett 0-2-underläge till 2-2 mot de regerande världsmästarna och vann efter en gastkramande straffläggning. En jättebragd. Det var första gången någon av de två giganterna Kanada och USA förlorade mot en tredje part. - Sverige har inte vunnit över USA efter den matchen, konstaterar hon. Jenni gjorde även en resa som spelare när hon gick från att vara back till att bli damligans bästa forward, en position hon även fick i landslaget. - Annars brukar det nästan vara tvärtom, att ju äldre man blir desto längre bak hamnar man. Efter OS 2010 kände jag att jag behövde en ny utmaning i karriären och vi hade även lite brist på forwards i Linköping, förklarar hon. Med Linköping blev det två SM-guld innan Jenni, 30 år fyllda och nybliven mamma till dottern Zoe, avslutade den aktiva karriären i mars 2019. Hon skrev då på Instagram: ”Jag har alltid gått min egen väg och sökt efter nya utmaningar och känslan att vinna, viljan att utvecklas, revanschlust och skinn på näsan har varit mina drivande faktorer att hålla elden vid liv. Brunnit för sporten - det har jag verkligen gjort!” Efter den aktiva karriären blev Jenni sportchef för HV71:s SDHL-lag med ansvar för klubbens hela damorganisation ända ner till flicklagen. Men nu är ishockeykarriären över. Nyligen meddelade Jenni att hon lämnar tjänsten och sporten för en civil karriär som fysioterapeut. HENRIK BRÄNDH JENNI ASSERHOLT Född: 8 april 1988 i Storå. Bor: I Jönköping. Moderklubb: Guldsmedshytte SK. Övriga klubbar: Örebro HK, Linköping HC. University av Minnesota-Duluth, HV 71. Meriter: 3 OS (silver 2006, fyra 2010, fyra 2014). 10 VM. 2 brons (2005 och 2007). 2 fjärdeplatser, 5 femteplatser och en sjundeplats. Antal landskamper: 235. SM-guld 2014 och 2015 med Linköping. Årets spelare i Sverige 2013/14. Ansökan om medlemskap här. Örebro Läns Idrottshistoriska Sällskap

Månadens profil - Ove Danielsson

Journalisten som kom in från verkligheten! Ove Danielsson driver bloggen Danielssons dagar – med viss tvekan. Pretentioner är inte hans grej. Hans dagar har länge varit fyllda av journalistik och idrott; de hänger ihop som ler- och långhalm i hans liv. Där böcker, tidningar och tidskrifter alltid tagit stor plats. Idag skriver Ove en uppskattad krönika i NA var fjortonde dag, med Askersundstema. Han har ju också medverkat i Idrottsarvet. Ove är så länge han lever NA:s man i Askersund med omnejd. En allkunnig lokalredaktör som började som sportjournalist på konkurrenten Örebro-Kuriren. Att vara lokalredaktör var när det begav sig ett sätt att leva. Och innebar frestelser till korruption light i form av vänskapsrelationer, gratismat och små gåvor. – Jag idrottade men jag var aldrig med i föreningar och höll mig på min kant. När det kom inbjudningar till konferenser och möten med lunch skyllde jag på att katten hemma måste ha mat – eller skrattade bort det hela. Jag kände mig inte hemma med sånt. Det ingav respekt. Ove Danielssons bildningsgång som närts av en tidigt utvecklad läshunger och ett brokigt yrkesliv med 13 år som glasbruksarbetare på Hammars glasbruk har skapat ett livskapital som ger hans journalistik en varm vardaglighet och livserfarenhetens äkthet. Hans berättande har en ådra av underskruvad humor med en nypa burlesk sälta. Som yngsten av tre bröder, som alla lirade fotboll i IFK Askersund, började han som illersnabb ytter och slutade efter mycket matchande som rutinerad back. Varje match mot Zinkgruvan och Tånged var på allvar. – Jag hade inte en chans att komma undan idrotten. Här varför: Två brorsor i fotbollslaget. Pappan slipade bandylagets skridskor. Morsan tvättade tröjor. En bror var materialförvaltare. Ove spelade också lite bandy i IFK Akersunds B-lag förstås. Laget vann alltid serien men fick inte avancera i seriesystemet eftersom A-laget spelade i allsvenskan. Och han lirade lite ishockey i Hammars SK. Men allra bäst tror han att han blivit i brottning. Trots att han inte var särskilt intresserad av sporten utan fann den aningen löjlig. – Men jag gillade att träna brottning. Man blev mer orädd och stark. En inflyttad smålänning och bagare vid namn Rolf Elfving lockade in honom på brottningsmattan. Han har några hundra matcher varav 3-4 fyrstads på meritlistan. Hör och häpna man brottades på hotellets festvåning. En av hans härliga idrottsminnen som borde berättas i detalj. Ove fick tidigt börja göra rätt för sig. Familjen hade det knapert. Han sommarjobbade på bryggeriet. Efter skolan började han som springgrabb på Slakteriföreningen. Efter lumpen och familjebildning landade han på ett fast jobb vid glasbruket i Hammar. Men journalistiken låg på lur. Han kunde fotbollen i södra Närke och rapporterade in resultat och matchfakta till beställaren Örebro-Kuriren. – Det blev så mycket fel så jag började skriva själv. Till slut blev jag så trött i huvudet av att bara skriva sport. Jag ville skriva om något annat. NA var intresserad av hans tjänster. Han kämpade ett tag på med journalistvikariat och tjänstledigheter från glasbruket. Efter diverse turer anställdes han på NA. Resten är journalistik. Det är Ove Danielssons bästa gren – och en besvarad kärlek. I dagarna ger, alltid aktuelle, Ove ut boken "Oves observationer från Askersund", vilken inbjudande titel! Ser fram mot att läsa boken. Dixie Ericson Boken finns att köpa via nätet eller kan beställas hos bokhandlare, finns att köpa i bokhandeln Ugglan, Askersund. Artikeln tidigare publicerad i Idrottsarvet Nr 56 år 2014. Ansökan om medlemskap här. Örebro Läns Idrottshistoriska Sällskap

Wall of Fame - Ingrid Andersell

Ingrid Andersell - det är en av länets främsta idrottare genom tiderna. Hennes meritlista i flera sporter med VM-, EM-, NM- och SM-guld i bowling, samt NM-guld i basket, talar för sig självt. Hon är dessutom Stor Grabb både i bowling och basket, samt var nyckelspelare i fotboll under IFK Hallsbergs framgångsrika 1970-tal. Det var då i damfotbollens linda som klubben gjorde en rad säsonger i högsta serien. Det blev sju DM-tecken som bäst. Och segern över ÖSK i DM-finalen skattat hon högst. - Lagspel har alltid fascinerat mig. Att vinna tillsammans är mycket större än att vinna på egen hand, säger Ingrid Andersell. - Prestationer som man gjort tillsammans kan man ju prata med sina lagkamrater om. Att gå omkring och skryta om min egen bedrift ligger inte för mig. Berömma får andra göra. Järnvägsknuten Hallsberg hade på 1970-talet lag i högsta serien i basket, både för herrar och damer. Och i fotboll var klubben på damsidan alltså en av pionjärerna i länet med spel i högsta serien. Ingrid (Sellgren på den tiden) var en lysande stjärna. Men störst var hon i bowling, där hon mest tävlade för Kumlaklubben BK Merci - och det svenska landslaget och vann ett individuellt EM-guld 1981. Största framgången kom när bowling-VM avgjordes i Venezuelas huvudstad Caracas hösten 1983. - Jag fick vara med om att följa upp VM-bronset i 3-mannalag på Filippinerna 1979 med att bli världsmästare i 5-mannalag i Caracas 1983, berättar Ingrid. Då hade hon mer eller mindre varit bofast i det svenska landslaget sedan 1972, trots att hon 1983 var den enda i det svenska laget som spelade seriebowling i division 2. - Utan tidigare meriter är det nog tveksamt om jag blivit uttagen, konstaterade hon i en intervju i Nerikes Allehanda inför avfärden. Nu blev det en gyllene slutpunkt på en framgångsrik aktiv karriär i landslaget. Mellan åren 1983-1987 var Ingrid Andersell framgångsrik landslagscoach. Bland annat när Annette Johannesson vann VM-guld i Helsingfors 1987 och Åsa Larsson säkrade EM-guldet 1985. Ingrid Andersell tillhör en generation kvinnliga idrottare med erfarenhet av den manliga dominansen och ledarbristen inom damidrotten när hon inledde karriären på 1970-talet. Hon är också en av 41 idrottskvinnor i länet som berättar om sitt idrottsliv i boken "Pionjärerna". - Vi fick vara med i föreningen om vi inte gick back ekonomiskt. När vi gick upp i högsta divisionen 1974 var det dåligt med ledare. Och sponsorer. Vi spelare fick ta hand om mycket själva. - Jag spelade nästan hela min basketkarriär i IFK Hallsberg. Vi gick alltså upp i allsvenskan som det hette då 1974. Det var stort i lilla Hallsberg. Grabbarna spelade ju redan där. - Jag spelade ett år i Västerås och fick vara med om att vinna SM-silver och på en USA-turné, som var stort på 1970-talet. Och så spelade vi en EM-turnering i La Coruna i nordvästra Spanien. Totalt gjorde jag 18 landskamper och blev Stor Grabb i mitten av 1970-talet! Din styrka i laget? - Jag hatade att förlora, så jag peppade mina lagkamrater till stordåd. - Och lagspelet har ju i alla fall lett mig till landslagsspel i två olika sporter, och det är ju ganska bra, sammanfattar Ingrid Andersell. HÅKAN BÅGENVIK INGRID ANDERSELL Född år 1953 i Hallsberg. Moderklubb: IFK Hallsberg Övriga klubbar: BK Merci från Kumla i bowling, Västerås i basket. Meriter: Bowling; Individuellt EM-guld 1981, VM-guld i 5-manna 1983, VM-brons i 3-manna 1979, NM-guld individuellt och i lag. Basket: NM-guld, SM-silver, 18 landskamper. Fotboll: Allsvenska spel i IFK Hallsberg. 7 DM-guld i fotboll. Övrigt: Förbundskapten i bowling 1983–1987. Utmärkelser: Stor Grabb i bowling och basket. Årets bowlare 1976. Du finner mer info om "Wall of Fame" här. Ansökan om medlemskap här. Örebro Läns Idrottshistoriska Sällskap

Wall of Fame ceremoni på Örebro Slott!

Ingrid Andersell, Jenni Asserholt, Torgny Mogren och Harry Stenqvist inträdde i länets Wall of Fame vid en ceremoni och träff på Örebro Slott, tisdagen 17 maj. Utöver äran och en plats i utställningen, Wall of Fame, så erhöll de fyra ett stilfullt Diplom, utdelat av vår landshövding Maria Larsson. Harry Stenqvist representerades med tre av hans barnbarn. Ceremonin genomfördes i Slottets vackra Rikssal, stilfullt nyrenoverad. ÖLIS ordförande Jan Andersson hälsade välkomna och värden, landshövding Maria Larsson välkomsttalade och hyllade de fyra uttagna. Kjell Sunesson berättade om Wall of Fame och Håkan Bågenvik intervjuade de fyra idrottarna. Detta är det tredje tillfället då en utnämning sker. Wall of Fame har nu nitton uttagna då sedan tidigare Agneta Andersson, Orvar Bergmark, Stig Blomqvist, Cecilia Ferm, Bengt-Åke Gustafsson, Henrik ”Henka” Gustafsson, Lena-Marie Hagman, Nora-Anna Larsson, Anna Lindberg, Karin Lindén, Håkan Malmrot, Ronnie Peterson, Karin Rabe, Olle Sääw och Rune Åhrling ingår. Idrottare vilka representerar kvinnor och män i olika idrotter och tidsepoker. Till Wall of Fame kan framträdande idrottsaktiva, kvinnor och män, från Örebro län utses, inom ramen för Riksidrottsförbundets olika idrotter enligt nedanstående kriterier. Idrottaren ska; • avslutat sin aktiva karriär • representerat förening(ar) i länet • vara internationellt meriterad • vara känd för allmänheten En Jury bestående av Kjell Sunesson, ordförande, Henrik Brändh, Håkan Bågenvik, Mats Dahlberg, Sven-Göran Gustafson, Bernt Larsson, Annica Lundström och Charlotta Stenhem har utsett de fyra idrottarna. Wall of Fame skapades år 2016 med syftet att beskriva och uppmärksamma särskilt framträdande idrottare genom tiderna i länet. Huvudansvarig är Örebro Läns Idrottshistoriska Sällskap i samverkan med RF-SISU Örebro Län. Aktiviteterna har genomförts med stöd av Adolf Lindgrens stiftelse. Fotot Övre raden; Jenni Asserholt, Torgny Mogren och Ingrid Andersell framför Harry Stenqvists skärmar. Torgny Mogren, Charlotta Stenhem, M-L Forsberg Fransson, Maria Larsson och Jan Andersson följer ceremonin. Nedre raden: Tre av Harry Stenqvists barnbarn, Marianne Boman Radley, Annika Nitz och Ann-Charlotte Fredriksson. Landshövding Maria Larsson delar ut Diplom till Jenni Asserholt, Torgny Mogren och Ingrid Andersell. Örebro Läns Idrottshistoriska Sällskap

Sista chansen för anmälan!

Ingrid Andersell, Jennie Asserholt, Torgny Mogren och Harry Stenquist är de fyra nya som valts in i Wall of Fame. De kommer att presenteras och medverka vid Caféträffen, med vår landshövding Maria Larsson som värd. Tisdag 17 maj ”Wall of Fame” Rikssalen, Örebro Slott. En sal som på ett mycket stilfullt sätt är helt nyrenoverad, värd ett eget besök. Träffen startar kl 14.00 och Ceremonin kl 15.00. Avgift 100 kronor. Anmälan till caféträffen sker genom epost, idrottshistoriska@telia.com, eller brev och ska vara ÖLIS tillhanda senast fredag 13 maj. Klicka här för att anmäla dig till caféträffen. Ansökan om medlemskap här. Örebro Läns Idrottshistoriska Sällskap

Harry, Ingrid, Jennie och Torgny har valts in i Wall of Fame

Ingrid Andersell, Jennie Asserholt, Torgny Mogren och Harry Stenquist är de fyra nya som valts in i Wall of Fame. De kommer att presenteras och medverka vid Caféträffen, med vår landshövding Maria Larsson som värd. Tisdag 17 maj ”Wall of Fame” Rikssalen, Örebro Slott. En sal som på ett mycket stilfullt sätt är helt nyrenoverad, värd ett eget besök. Träffen startar kl 14.00 och Ceremonin kl 15.00. Avgift 100 kronor. Anmälan till caféträffen sker genom epost, idrottshistoriska@telia.com, eller brev och ska vara ÖLIS tillhanda senast fredag 13 maj. Klicka här för att anmäla dig till caféträffen. Ansökan om medlemskap här. Örebro Läns Idrottshistoriska Sällskap

Månadens profil - Anna-Lena Kanto/Fahlström & Wall of Fame

Vi kommer att presentera de fyra nya deltagarna i Wall of Fame, på denna sida, onsdag 11 maj kl 10.00. Anmäl dig redan nu! Klicka här för att anmäla dig till caféträffen på Slottet, tisdag 17 maj. Örebrobasketens golden guard och gyllene era. Anna-Lena Kanto/Fahlström älskar lagidrotten. Fotboll eller basket spelar ingen roll. En boren lagkapten i attityden. - Jag jobbade hårdast, jag tränade hårdast och försökte vara en förebild för laget. För henne ligger utmaningen - och belöningen i att få ihop lagpusslet. Då kan man gå hur långt som helst. Hon spelade både basket och fotboll under uppväxten i Vintrosa. Pappa Christer Fahlström var tränare för lite äldre tjejer i Vintrosa IF. Anna-Lena hängde på trots ålderskillnaden. Och när det inte var basket lirade hon fotboll på Björkvallen i Latorp. - Jag växte praktiskt taget upp där. Men Anna-Lena Kanto är basket. På meritlistan har hon 93 landskamper och sju SM-guld – tre i Arvika och fyra i Nerike Basket, ett JSM-guld - och en silvermedalj i Europacupen. Hennes basketresa började i KFUM Örebro. Hon var då tolv. Tre år senare flyttade hon till Huskvarna. Hon skulle börja på riksidrottsgymnasiet där med specialisering på basket. - Det var inte smärtfritt att flytta hemifrån vid femton trots att jag flyttade in hos en familj med utflyttade barn. Två år senare värvades hon till Arvika Basket. Hon fick gå klart gymnasiet i Arvika. I övrigt var det bara basket. En basketbubbla kallar hon sina tre år där. Hon debuterade i elitserien, juniorlandslaget och seniorlandslaget. Hennes Arvika tog hem tre SM-guld i rad. Och 1991 vid Europacupens finalspel i Barcelona slog Arvika i semifinalen Elektrosila Leningrad men föll i finalen mot italienska Cesena. Anna-Lena Canto blev proffs i Italien – i en vecka. Kapaciteten fanns men hjärtat var inte med och hon tackade för sig. Det har hon aldrig ångrat. Hon skrattar när hon berättar episoden. Då hade hon återvänt till KFUM Örebro som i sin tur återvänt till Elitserien. Klubben var på väg att under sponsors namnen Bro Basket och Nerike Basket varva upp för klubbens gyllene 90-tal med publiktryck i Idrottshuset, idel topplaceringar och fyra SM-guld. Där Anna-Lenas ledaregenskaper, spelsinne och kyla i straffkasten firade triumfer i rekordjämna finalspel. Inte ens den whiplashskada hon ådrog sig när hon på cykel kolliderade med en bil hindrade henne från att komma tillbaka i gammalt slag. Lite snöpligt lades Nerike Basket ner i början av 2000-talet. Lagets kulturbärare Anna-Lena, hennes far Christer Fahlström, ordförande och coachen Kent Lindahl hade av olika skäl slutat och ekonomin var dålig. Idrotten finns dock kvar i hennes liv. Sönerna spelar fotboll. Och hon är idrotts- och samhällskunskapslärare på Virginska skolans idrottsprogram. - Tjejer inom elitidrotten behöver så mycket support, push och stöd för att våga bli bäst. Det jobbar hon med varje dag. Det gör lagkaptener. Dixie Ericson Artikeln tidigare publicerad i Idrottsarvet Nr 51 år 2012. Ansökan om medlemskap här. Örebro Läns Idrottshistoriska Sällskap

Legendariska Anfield - Liverpool FC:s hemmaarena

Anfield är en världens allra mest kända och mest legendariska fotbollsarenor. Hemmaarena för Liverpool FC, ett av världens allra främsta och bäst spelande fotbollslag. Bästa sättet att närma sig Anfield på matchdagen är att börja med en öl på anrika puben The Albert. Den har klokt bevarats i anslutning till arenan. Därefter tar vi oss smidigt in till vår plats på Anfield. Vi slås av den genomgående familjära stämningen samt arenans öppenhet. Och visst kokar hela Anfield mäktigt när över 50 000 supporters, precis innan avspark, tillsammans sjunger ”You'll Never Walk Alone”. Anfield invigdes 1884 och byggdes av John Houlding. Noterbart är att mellan 1884-1892 var arenan spelplats för Everton. Men Everton upplevde hyrorna som för höga och byggde några hundra meter från Anfield egna Goodison Park. John Houlding stod då utan hyresgäst och lösningen blev att Liverpool FC bildades 1892. Huvudläktaren Main Stand uppfördes 1895. Den har byggts om ett flertal gånger, senast 2014. Den har idag en publik kapacitet på nära 20 000 sittande. Byggnaden innehåller moderna faciliteter för spelare, media, sponsorer och publik. Kemlyn Road Stand hette ursprungligen läktaren på andra långsidan. När Liverpool FC 125 års jubilerade 2017 ville klubben hedra sin mest legendariske spelare/ledare genom tiderna och döpte om läktaren till Sir Kenny Dalglish Stand. Anfield Road Stand, på kortsidan ger plats för bortalagets supportrar. Det finns planer/möjlighet att utöka denna läktare för en ökad total kapacitet. Den mest kända och mytomspunna sektionen är The Kop där hemmaklacken håller till. Här klingar ramsorna outtröttligt och här stiger jublet som högst i fotbollsvärlden. Den totala publikkapaciteten är numer 54 074 men rekordet ligger på 61 905, vilket noterades 1952 i en match mot Wolverhampton i FA-cupen. Anfields erbjuder supportrarna en av fotbollens bästa och mest välarrangerade Stadion rundvandring. Under turen kombineras guidningen med att alla besökare utrustas med ipad. Det gör att turen är mycket uppskattad av såväl de mindre fotbollsintresserade som de mer nördiga vilka i ipaden kan göra ett oändligt antal fördjupningar med videos om Liverpool FC. Thomas Eklund Artikeln tidigare publicerad i Idrottsarvet Nr 66 år 2019. Ansökan om medlemskap här. Örebro Läns Idrottshistoriska Sällskap

Fyra nya i Wall of Fame

Tisdag 17 maj ”Wall of Fame” Rikssalen, Örebro Slott. Träffen startar kl 14.00 och Ceremonin kl 15.00. Avgift 100 kronor. Fyra nya idrottsaktiva utses till länets Wall of Fame. De uttagna har vunnit EM, VM och OS guld. Framträdande inom både lag- och individuella idrotter. Medverkan av vår landshövding Maria Larsson. Anmälan till caféträffen sker genom epost, idrottshistoriska@telia.com, eller brev och ska vara ÖLIS tillhanda senast fredag 13 maj. Klicka här för att anmäla dig till caféträffen. Ansökan om medlemskap här. Örebro Läns Idrottshistoriska Sällskap

Visa fler nyheter